Västtrafikrant continued…

Blev 45 minuter sen i morse till jobbet. Som jag skrivit innan så är det spårarbete mellan Svingeln och Olskrokstorget vilket innebär en del förändringar i kollektivtrafiken. Men nu blev det för mycket. Jag hoppar på ersättningsbussen hemma på Olskrokstorget och går snabbt från Svingelns busshållplats, där bussen stannar, till spårvagnshållplatsen. När jag är 20 meter från hörnet innan hållplatsen så ser jag 6:ans spårvagn komma rullande och gå förbi mig. HALLÅ?! Jag kommer med ersättningsbuss! Jag hinner alltså inte med från bussen till spårvagnen!!! Hur tänker Västtrafik?! Tror dom att Redbull funkar på riktigt och att vi kan flyga fram för att hinna med? Att jag missar vagnen innebär att jag nu får stå och vänta i hela 15 minuter på nästa vagn…eftersom 8:an går från centralen…Varför kan man inte sätta in extravagnar eller låta 8:an gå från Svingeln också, precis som 6:an?!

Det som förvånar mig själv mest är när jag igår spräckte skärmen på min mobil. Reaktionen skulle kunna blivit ett högt och gällt NEJ!!! SJUTTON OCKSÅ!!!! Men jag var mest, jaha, då hände det. En axelryckning och tänkte att det är tur jag har drulleförsäkring…

Jag som tror att jag förstår mig själv bättre nu för tiden…

Sidenote:

Fick lilla Gullan på ridlektionen igår! 🙂 Denna söta lilla dam som passar mig perfekt i storlek. En mindre variant av Lilla Gubben. Gårdagen var inte den bästa dagen jag haft, lite låg i humöret och trött för jag har en förkylning i kroppen. Den bryter inte ut, men den gör mig trött… Så att få byta från Lucy som är tungriden till Gullan som är pigg, som jag känner väl och vet hur jag ska rida, det var verkligen skönt!

 

Ett ångestladdat boktips…eller April April…

Detta inlägg skulle egentligen publicerats 1 april…men jag lurade visst mig själv! Första gången jag lyckats lura mig själv helt! 😀

Jag får fysiskt ont i magen… Tänkte återuppleva min barndom och lånade en hästbok i skolans bibliotek, men boken får mig att må lite dåligt… Det handlar om en hästtjej som har en trasig familj. Hennes pappa är alkoholist och hennes mamma är troligtvis bipolär… Att läsa om hur andra barn mår är bra, att läsa om hur barn gömmer sig bakom en fasad för att dölja hur föräldrarna är, det är också bra. Det jag undrar är hur bra det är för barn på mellanstadiet att läsa om det.  Kan de förstå det de läser? När är rätt ålder att börja prata och diskutera detta?

Jag har läst del 1 och del 2 idag och har nu ont i magen för att hon, Camille eller Milan som hon kallas, har ett helvete rent ut sagt. Hon är den som får ta hand om sin 5 åriga lillebror, hämta och lämna honom på förskola. Hon blir ansvarig för att han får frukost och kvällsmat. Hon är den som får trösta, inte bli tröstad, hon är den som får torka mammans tårar, inte få sina tårar torkade. Sen tar hon hand om ett stall ovanpå detta, visserligen frivilligt men ändå. Ett barn ska få vara barn!

Usch, behövde få skriva av mig lite…
Här är första boken om Millan, författare är Pia Hagmar.